Äventyr i Paris

 Tisdagen 5 Juni

Solig och fin morgon, prognosen utlovar varmt och skönt. Vid halvtolv går vi iväg för att köpa biljetter till shuttlebussen in till stan. Amelie passar på att fråga om vi kan få byta plats till en som ligger närmare entren eftersom den plats vi har ligger nästan 1 km bort och det är jobbigt gå hela den vägen. Efter lite fixande erbjuds vi en plats i mitten av campingen. Men nu blir det bråttom för den sista bussen före lunchuppehållet går om tjugo minuter. Amelie springer iväg för att hämta bilen och Anders letar upp den nya platsen och ställer sig för att visa in till platsen så det går fortare. Sedan snabb marsch upp till bussen. Vi kommer upp dit pustandes precis när bussen kommer.

Bussen går till Porte Maillot där vi byter till Metron och åker in till Champs Elysse och promenerar fram där. Här finns de stora dyra butikerna från Dior och Louis Vuitton osv. Utanför Louis Vuitton är det en lång kö med människor med vita paraplyer som väntar på att få komma in.

Fortsätter ner till en uteservering och slår oss ner och äter. Amelie beställer löksoppa och Anders Crouqe monsignur. Härligt sitta mitti folkvimlet och äta och dricka och uppleva Paris.

Efter maten tar vi oss tillbaka ner i Metron och åker iväg mot Eiffel tornet. Det är stort och pampigt och det är mycket folk där.

Det har blivit ordentligt varmt så det tar på krafterna att promenera runt där.

På andra sidan Seine ser vi Jardins de Trocadero.

Hela Eiffel tornet är inspärrat av staket så man får stå utanför och se in eller gå bort och betala inträde. Antar att det är dubbel anledning till detta. Öka intäkterna och kunna stänga av åtkomsten på kvällen så inte någon får för sig att klättra upp i byggnadsställningarna som står där för det pågående ommålningsprojektet.

Vi går över en bro över Seine och passar på att stanna och se på utsikten.

Efter promenaden vid Eiffeltornet blir det dags för en vätskekontroll innan det bär ner till Metron igen. Det är mycket folk och trångt. När vårt tåg kommer är det fullt med skolbarn och precis innan dörrarna stängs tränger sig en man in och knuffar till Amelie och sedan mig. Amelie blir irriterad och påpekar det för mig att den lille mannen knuffat henne. Någon minut senare upptäcker Anders att telefonen är borta.

Det var inget roligt alls och vi sätter oss på ett cafe och funderar på hur vi ska lösa alla praktiska saker när det saknas en telefon och mobilt bankid etc. När vi suttit där en halvtimme ringer Andreas till Amelie och säger att Franska polisen söker Anders för de har hans telefon.

Det är poliseffektivitet. En timme efter att telefonen är stulen har polisen tagit tjuven och spårat upp Anders. Vi får ett telefonnummer av Andreas som Amelie ringer och pratar med Hanna som ger oss en adress till en polisstation i 18:e distriktet. Vi tar en taxi dit. Det är rusningstrafik så det tar nog 45 minuter och kostar 500 kr, men det kan ju telefonen vara värd. När vi kommer fram till polisstationen ser det ut som på vilken billig kriminalfilm som helst. Fullt med beväpnade poliser och en del andra, höga skrik och mycket bråk. Vi förstår efter en stund att de andra som sitter där är civilare och vi ser att deär beväpnade under Tshirtarna. Efter en liten stund kommer en civilklädd polis och tar oss med in på sitt tjänsterum. Här har man inte lagt en krona på arbetsmiljön. Men han är väldigt trevlig och pratar en perfekt engelska. Vi talar om för honom att vi kan identifiera tjuven och då blir han jätteglad och ber oss göra anmälan. De behöver två anmälningar för att kunna sätta fast honom. De visar gamla och nyare kort på honom så de försäkrar sig om att vi identifierar honom korrekt. Han berättar att det är en känd ficktjuv som de tar ett par gånger i veckan, men uppenbarligen har de problem sätta fast honom men idag händer det. Nu kommer han får mellan ett halvt och ett års fängelse. Det känns bra.

När anmälningarna är gjorda och undertecknade ber vi polisen ringa efter en taxi för vi har bråttom till Boel och Frasse och middagen där. Då säger han bara det är långt dit och dyrt med taxi, jag kör er. Vi går ut och sätter oss i hans civila polisbil. Då säger Amelie kan vi inte få åka med blåljus, jovisst säger han och slår på blåljusen och sirenerna och sedan åker vi igen om Paris gator i en fart som jag trodde var omöjlig. Han kör väldigt skickligt men väldigt fort och stundtals åker vi på fel sida av refugerna och mot mötande trafik och enkelriktningar. Efter en stund frågar han vad vi tycker och då säger Amelie att hon älskar åka fort och då ökar han farten ännu mer. Fotgängare och cyklister flyger iväg som svallvågor när vi kommer i över hundrakilometer inne på smågatorna. Resan till Boel och Frasse tar inte lång stund Han stänger av blåljus och sirener först när vi står utanför deras port. Det sitter en granne utanför som undrar lite vad vi är för ena som kommer med polisbil och har en polis som går ut och öppnar dörrarna åt oss.

Den franska polisen verkar mer effektiv än den svenska, har svårt tro att den svenska skulle lägga ner så mycket jobb för att spåra en mobiltelefonägare och framför allt inte köra oss hem med blåljus och allt. Men stort tack för det, det räddade vår semester.

Frasse har sett vår framfart och sagt till Boel att nu kommer dom nog med polisen. Efter lite champagne uppe hos dem går vi ut till en lite lokal krog och äter middag.

Efter maten går vi upp på deras terrass med utsikt mot Eiffeltornet och Triumfbågen.

Där sätter vi oss och äter dessert och njuter av livet och pratar om den spännande dagen.

Vid halvtolv tar vi en taxi tillbaka till campingen. Det blev en spännande tolv timmar lång dag i Paris och efter att ha gått 12000 steg och upplevt många händelser är vi ordentligt utmattade.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.